mydelirious

Är hemma i Tingsryd över helgen.
Kan inte förstå att jag längtar tillbaka till Campus så mycke som jag gör efter bara ett par dagar därifrån. Funderade till och med på att åka till Växjö på lördagkvällen istället för på söndagförmiddagen. Älskar vardagen vi har skaffat oss där. Skola, promenader, biblioteket, träning, filmkvällar, matlagning, plugg, Sivans, te-mys... Vad jag inte heller kan förstå är hur vi bara kan ha kännt varandra i 2 månader, allihop. Känns som att det alltid har varit vi, allt annat känns konstigt att tänka sig. Vad som är ganska ovanligt och som inte har hänt så ofta tidigare i mitt liv är att folk har vett att uppskatta det dom har här. Att folk (och jag) faktiskt säger: "Jag tycker om mitt liv som det är just nu, jag trivs och mår bra!". Oftast fattar man först i efterhand hur bra man har det... Självklart finns det ups and downs nu me. Men de dåliga dagarna är färre och de går över ganska snabbt. Visst tappar jag orken och lusten och vill bara ligga på min soffa och inte röra mig mer den dagen. Men dagen efter är allt oftast annorlunda. Eller ringer någon och vill träffas och då pratar man och efter det känns allt bra igen, eller i alla fall bättre.

Med allt det sagt så måste jag tillägga att jag har haft en bra helg i Tingsryd. Jag har träffat, mormor, morfar, farmor, farfar. Umgåts med familjen. Ätit massa god mat. Varit och simmat och solat med mamma. Jag har sysselsatt mig, helt enkelt. Rastlösheten kommer ganska snabbt. Mamma och pappa märker det rätt tydligt. Jag får lite dåligt samvete över att när jag för en gångs skull är hemma så vill jag tillbaka till Campus. Men självklart är de ju glada att jag trivs så bra som jag gör.. :o)